Är män maktlösa i det heterosexuella hushållet?
Hur många män har tagit upp kampen om att stå för merparten av hushållsarbetet i en heterosexuell parrelation? Och varför skulle han ta upp kampen om detta? Skulle en sådan kamp handla om att få mer makt?
Det skulle en kunna tro efter att ha läst DN under december månad där de refererat hela tre gånger till en studie om skillnaderna i upplevd makt hos kvinnor och män. Enligt studien upplever båda könen att män har mer makt i den offentliga sfären (pengar, arbete, karriär och utbildning) och att kvinnor har mer makt i det privata livet (familj, kärlek, vänner, hälsa, glädje och barn). Både män och kvinnor säger att det privata livet är ett ”viktigare” område. Och därmed dras slutsatsen att makt egentligen är ganska lika fördelad mellan kvinnor och män.
Catia Hultquist målar i DN upp mäns maktlöshet i heterosexuella relationer med hjälp av en ’manlig referensperson’. Han hävdar att maktlösheten i hushållet tar sig uttryck som att inte kunna spontanköpa ett överkast till sovrummet, gardiner och kuddar till hemmet eller att inte kunna spontanklippa sitt barn.
Varför tar kvinnor alla dessa beslut? Och accepterar denna ordning. Eller omvänt varför tillåter män att de inte får påverka hushållets stora som små inköp?
Makt är att kunna bestämma. Den som har makt kan också få igenom sin vilja. Makt kan utövas genom att du får någon annan att göra det du vill.
När den senaste Tidsanvändningsundersökningen genomfördes av SCB, år 2010/11, utförde kvinnor under ett vardagsdygn 35 procent mer obetalt arbete än män som, å andra sidan, utförde 25 procent mer betalt arbete.
Är det inte i själva verket så att det sker en omedveten transaktion mellan individerna i parrelationen? Jag tar på mig merparten av hushållsarbetet och då får jag också bestämma över merparten av detsamma. Om makten att få bestämma över överkastet, barnets klippning eller veckomatsedeln inte var förenat med det förknippade arbetet, då hade nog männen kunnat ta sig denna makt, liksom de tagit och behållit annan makt i samhället.
Att utföra hushållsarbete är långtifrån att utöva makt, det är fortfarande ett obetalt, ojämställt (kvinnor gör mer av detta) och ojämlikt (rika kvinnor kan köpa tjänsterna) fördelat arbete, i bästa fall ett erkänt och uppskattat arbete.
Och varför lägger män mer tid i den offentliga sfären, på jobbet, om de nu anser den privata vara viktigare? VD:n som säger att familjen är viktigast men nästan aldrig är hemma. När vi väl passerat gränsen för att klara vår mest basala försörjning, ett hem, mat på bordet osv. – är väl uppskattad ’viktighet’ enkelt avläsbar och direkt proportionell mot tiden vi lägger ner på det ena eller det andra? All annan förklaring snuddar vid hyckleri.
Viktigast av allt i refererad studie är att det än en gång är kartlagt att män känner sig ”svaga i det privata” och inte känner att de har tillräcklig ”makt i privata relationer”. Givet slutsatsen i studien är det minst sagt förvånande att män frivilligt lämnar ifrån sig makten över det de anser vara viktigast i livet. Och dessutom bedriver de allra flesta ingen kamp om att erövra denna ”makt”.
Makt möter alltid motmakt, det ligger i själva definitionen av makt. Men hur uppträder och var ser vi motmakten här? Ingenstans.