Organiserat hyckleri i rosa skrud?

Photo by Florian Klauer on Unsplash 

Vi läser med glädje och uppskattning och ilska och frustration Allbrights senaste rapport. Gläder oss åt att ojämställdheten minskar i börsens ledningsgrupper. Blir arga när vi läser vidare och förstår att andelen män minskat med endast en procentenhet det senaste året, från 76 till 75 procent. Vi uppskattar enormt att Allbright för nionde året i rad gör en årlig granskning av ojämställdheten i näringslivet och gör en sammanställning i en lättillgänglig och snygg rapport.

Vi är dock förvånade över att ordet ’makt’ inte används någonstans i rapporten. Inte ens under den rubrik där vi närmar oss maktfördelningen i ledningsgrupperna; ”Linjeposterna gravt ojämställda”. Här går dessutom trenden i en negativ riktning med en minskning från16 till 15% kvinnor i ”linjepositioner”.

Varför presenterar Allbright sin årliga rapport om det inte vore för att det är just makten som de vill ska vara jämnt fördelad mellan kvinnor och män? Makten som ger oss möjlighet att påverka. Och hur ska vi kunna uppnå könsbalans eller jämställdhet utan att prata om makt? Det är ju makten som ska balanseras. Makten och därmed möjligheterna att påverka som bör vara lika. 

Om minskningen av ojämställdheten fortsätter med samma låga hastighet som nu så behöver vi vänta i 15 år innan ledningsgrupperna på börsen blir numerärt balanserade (40% kvinnor), i 25 år innan kvinnor har 50% av stolarna i ledningsgrupperna och troligen kommer vi båda att ha fyllt 100 år innan makten blivit jämnt fördelad. Det vore det onekligen värt att vänta på men ännu hellre jobbar vi för att det ska hända några år tidigare. Därför är det nödvändigt att prata om makt och maktfördelning i företagssammanhang. 

Och har ni tänkt på vilken makt det ligger bara i att formulera problemet? Ska vi prata om att andelen kvinnor är för låg eller att andelen män är för hög? Är det kvinnorna som behöver ta för sig eller männen som bör lämna plats? 

Och makten finns också i orden vi använder. Vi är övertygade om att vi behöver uttrycka att vi lever i ett av världens minst ojämställda länder och inte i ett av världens ’mest jämställda’ länder. Jämställdhet är binärt – antingen är något jämställt eller så är det ojämställt. På skalan finns många punkter men bara en punkt motsvarar jämställdhet och den är vi tyvärr en bit ifrån fortfarande. Allbright kan ta mer makt och påverka ännu mer genom en ändrad problemformulering och genom orden de väljer. Men kanske vill de bara ”kartlägga och belysa”? Organiserat hyckleri i rosa skrud?