Blind i demokratins tjänst

Morio, CC BY-SA 3.0 <http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/>, via Wikimedia Commons

Det är ganska vanligt att höra och läsa påståenden som ger intryck av att det finns vattentäta skott mellan politik och juridik. Så är naturligtvis inte fallet.

Det är politiken som stiftar lagarna och juridiken som tolkar dem och till och med i denna distinktion finns det gråskalor.

Regeringen kan ge nåd eller till och med förbjuda utredning av brott och domstolar och (i viss mån även myndigheter) kan skapa om inte lagar så åtminstone en ganska tvingande rättspraxis.

Domstolarna är till stor del självständiga men de verkar i ett system som skapats och regleras av politiken. Att det är politiken som ger juridiken sina ramar är faktiskt lika självklart i en demokrati som i en icke-demokrati. 

Den stora skillnaden är att i en demokrati förväntas rättvisan vara blind för vem du är, det vill säga behandla alla lika.

De flesta av våra myndigheter är direkt underställda regeringen. Men också där hör vi krav på ökad självständighet, till och med tankar om att oberoende myndigheter vore ett ideal. 

Det sägs att man skall vara försiktig med vad man ber om och det gäller inte minst i det här fallet.

Politiken är en manifestation av makt och den makten är ytterst vår att utöva. Makten är alltså vår men bara tills vi väljer att ge bort den eller låta den tas ifrån oss. Myndigheter som är oberoende av politiken betyder också myndigheter bortom demokratisk kontroll.

Bortom vår kontroll.

För om makten är vår så måste också politiken vara det. Vi kan inte avsäga oss ansvaret för den och vi bör inte heller förakta den.

Tvärtom. Att politiken lyder under oss beror på att vi lever i ett demokratiskt samhälle. För det bör vi vara både glada och stolta.