Om du inte tar makten så gör någon annan det
Makt har under stor del av mänsklighetens moderna historia ärvts. Kunga- och kejsarfamiljer har uppfostrat och tränat sina barn i att kunna förvärva makten eller ja, i alla fall, upprätthålla skenet av att de har förvärvat makten. En spännande och rasande skicklig gestaltning av detta är tv-serien The Crown. Kronan som är sinnebilden för makten och det faktiska beviset på att du har makt. Positionsmakt. Du har blivit krönt med kronan och därmed fått rätt att utöva den makt som tillhör ämbetet. Fortfarande år 2020 har regenten i Storbritannien makt att utnämna och entlediga premiärministern, övriga ministrar och en mängd statliga, kyrkliga och militära ämbetsmän, upplösa parlamentets underhus och utlysa nyval samt underteckna lagar för att dessa ska äga giltighet. Snacka om makt!
Sedan 1952 är Elizabeth II drottning i Storbritannien. Strax innan kröningen får den unga Elizabeth prova att bära kronan. Hon får känna på hela den bokstavliga tyngden av kronan. Hon frågar om hon får låna hem kronan för att öva på att bära den och får till svar: Låna den? Om den inte är er? Vems är den då? Denna fråga innehåller mer tankestoff än hon kunde ana där och då. Det kommer att visa sig att kronan är större än drottningen och att den kommer att förvandla sin ägare. ”Protokollet”, det vill säga vad ”kronan” tillåter och inte tillåter, kommer att helt och hållet avgöra de flesta livsval i Elizabeths och maken Philips liv. De får roller att spela, kanske mer mot än med sin vilja.
De två första säsongerna är en fascinerande studie i hur Elizabeth och hennes närmaste omgivning brottas om vem som ska ta makten, vem som ska lyckas få tillgång till hennes makt för att påverka. Hennes farbror Edward, som abdikerade från kronan för att få gifta sig med den han älskade, kallar henne till exempel Shirley Temple. Ett sofistikerat sätt att ta makt ifrån henne. Ett annat exempel är när namnet på kungahuset ska bestämmas, Windsor eller Mountbatten. Drottningmodern och -farmodern verkar för deras eget namn Windsor och hennes man, sedermera prins Philip, och hans släkt verkar för att deras namn Mountbatten ska bli kungahusets nya namn.
Så vad hände med namnet? Jo, här sker det som är så klassiskt och som så många missar. Den som bäst kunde påverka Elizabeth kunde ta makten över henne, i detta fall över efternamnet. Den som med sin personlighet kunde få henne att följa och foga sig. Den som hade störst skicklighet i att argumentera för sin sak. Den som hade expertkunskapen, eller tolkningsföreträdet, om vad ’protokollet’ stipulerade. Och slutligen den som också hade den legitima makten att påverka henne. I det här fallet var det drottningmodern som hade allt detta. Namnet blev Windsor. Elizabeths man fick till slut bildligt böja sig, liksom han många gånger kommer att behöva göra. Och vilken makt hade Elizabeth själv tagit i denna fråga? Inte mycket, om ens någon. I det här läget hade hon ännu inte lärt sig att ta makt, något hon så småningom skulle visa sig bli mycket bra på.
Hur det kan kännas att ha riktigt mycket makt som är svår att ta kan vi tydligt se i skådespelaren Claire Foys gestaltning av Elizabeth i tv-serien. En favoritscen är kröningen där hennes ansiktsuttryck säger allt om vad det innebär att ärva en så upphöjd position vid en så ung ålder och iklä sig rollen att alla andra, till och med hennes man, nu under kröningen också bokstavligt talat ska knäböja för henne.
Så, om du inte tar makten så gör någon annan det. Om makten inte är din? Vems är den då?