All makt utgår från folket. Är vi alla nationalister?

Foto Pierre Herman on Unsplash

Nationalism kan sägas vara en världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom en nations gränser. Nationalismen utvecklades under den amerikanska och den franska revolutionen där nationen, och inte kungen, slutligen efter långvariga kamper om makt och frihet blev basen för staten.

Innan franska revolutionen hade makten i världen, under vår tideräkning, utgått från envåldshärskare, ofta kungar, som likt Ludvig XIV kunde uttala ”Staten – det är jag”. Enskilda individer som med maktresurser tagit makten över ett territorium, en stat. I och med nämnda revolutioner utvecklades istället idéen om att en nation ska bygga på idéen om medborgare och inte på idéen om undersåtar till en kung. Medborgarna ska utgöra nationen och vara källan till politisk legitimitet.

I enlighet med den traditionen är det formulerat i Regeringsformen: 

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.

Regeringsformen, som är vår egen grundlag och utgör grunden för vår demokrati, beskriver hur landet ska styras, vilka demokratiska rättigheter medborgarna har och hur den offentliga makten ska fördelas.

Så makten ligger alltså hos oss som medborgare och då är en avgörande fråga: vem är medlem i nationen? Och hur blir man medlem i nationen? Här finns en uppdelning mellan de som ser medborgarskap som något som är möjligt att frivilligt ansluta sig till och de som fokuserar på kriterier för medborgarskap utifrån givna egenskaper som språk, kultur och gemensamt ursprung. Utifrån dessa olika utgångspunkter kan vi forma olika politisk ideologier kring nationen och vilken roll nationen ska spela.

Med nationen som grund finns en ram för att bygga det samhälle vi önskar, till exempel ett jämlikt samhälle, ett samhälle där människor har frihet att ta egna beslut utifrån vad de anser bäst för dem själva, ett samhälle som kan innebära ett ansvarstagande för varandra som skulle kunna omfatta alla människor, alla medborgare, även för dem som har det sämst ställt.

Rättigheter, friheter och skyldigheter för medborgare – det praktiska genomförandet sker i nationer. Även om vi är universalister så ter sig världsprojektet, att upprätta en legitim riksdag och regeringen för hela världen orealistisk. Alltså är nationer ett sätt att inom ett begränsat område få till legitim politisk styrning för att driva den utveckling vi vill, till exempel att de mänskliga rättigheterna ska omfatta alla. Sedan är regionala samarbeten, som till exempel EU, såklart ett uttryck för att vi också behöver olika typer av formaliserade överstatliga samarbeten som kan föra oss närmare först ett regionalt samförstånd och så småningom kanske även ett globalt samförstånd.

Nationsgränser kan såklart uppfattas orättvisa då de innebär att resurser fördelas olika mellan världens människor. Men här kan vi välja, både som medborgare och som nation som organisationer fördela dessa resurser genom bistånd.

Nationalism är ett ord med kraftigt negativa associationer och som många av oss ryggar för efter historiens många lärdomar om en aggressiv nationalism som lett till krig och folkmord. Men skulle vi kunna återerövra begreppet och fylla det med något gott istället för att stå handfallna inför de som vill använda begreppet för andra ändamål.

Så, är vi inte alla nationalister, medborgarnationalister? Medborgarnationalister som tycker att staten ska få sin politiska legitimitet genom det aktiva deltagandet från oss medborgare, nu närmast genom att vi går till valurnorna för att välja de som ska representera ”folkets vilja”, våra förtroendevalda.

Vi vill väl att all makt ska utgå från folket?