Att känna vanmakt är att vara människa
Känslor är bra sägs det. Våra känslor ger oss värdefull information om oss själva. Information som vi kan använda för att leda oss själva. Känslor som, om vi ger uttryck för dem, också ger information till andra om hur det är med oss. Och det kan vara både viktigt och helt avgörande i relation till andra och inte minst i relation till dig själv.
Vanmakt. Eller med andra ord: uppgivenhet, hjälplöshet, maktlöshet.
En känsla av vanmakt kan vara mycket svår att stå ut med. Så vad ska den vara bra för? Hur kan vi med hjälp av den känslan, den informationen, leda oss själva? Och vad behöver vi när vi känner vanmakt?
När känslan av vanmakt tar över är det troligen så att något inte alls leder i den riktning du vill och önskar. Mattan rycks undan. Katastrofen närmar sig. Kanske handlar det om dig själv i relation till en partner, en vän eller en ursprungsfamilj. Kanske handlar det om din arbetsgivare, ditt parti eller din idrottsförening. Kanske gäller det samhället du lever i eller hela mänskligheten, kanske hela världen. Eller att en livshotande sjukdom har drabbat dig eller någon närstående. Sammanhangen i vilka vi kan känna vanmakt är många.
Vad skulle hända om du omfamnade känslan? Gav uttryck för den? Beskrev den med några skrivna eller talade ord, berättade om den för någon annan. Sannolikt finns det fler som har känt likadant. Bara känslan av att inte vara ensam om känslan kan hjälpa. Vi behöver möta vår vanmakt tillsammans. Vanmakt i kontakt med andra leder till känslan av att det omöjliga åtminstone inte är helt omöjligt. Att du inte är ensam. Det hör till att vara människa.
Vanmakt kan i kontakt med andra omvandlas till hopp. Hopp om en bättre relation, hopp om en annan arbetsplats, hopp om en annan inriktning på politiken i ditt parti, hopp om en idrottsförening där ni är fler som delar på jobbet, hopp om ett hållbart samhälle eller hopp om en bättre värld. Eller hopp om bot eller lindring av en livshotande sjukdom.
Motsatsen till vanmakt borde vara förtröstan, eller kanske till och med kärlek. Om vi mötte våra medmänniskor och hela världen med förtröstan och kärlek. Om vi verkligen trodde på att det goda segrar till slut. Att det inte finns någon medveten ondska. Då kanske tilltron kan övervinna känslan av vanmakt och vi kan hämta kraft och energi ur detta hopp och en djupt grundad tillit till att fler människor vill använda sin makt till att göra gott än de som använder den till att göra ont.
I känslan av vanmakt finns alltid något du kan göra. Om än så bara att öppna upp och ge uttryck för din känsla till en medmänniska. Prova det nästa gång. Och du kanske har startat en ny rörelse. En rörelse där vi närmar oss varandra med den vanmakt som hör till att vara människa. På så vis kan du ta makt och kontroll över ditt liv istället för att se på dig själv som ett offer. Det du inte orkar själv kan du få kraft till ihop med andra. Och du byter arbetsgivare, startar ett nytt parti eller lämnar din dysfunktionella relation.
Acceptera att ett visst mått av vanmakt hör till att vara människa. Men acceptera också att ingen människa heller är totalt vanmäktig. Det finns alltid nåt du kan göra. Det är inte hur du har det utan hur du tar det. Känslan av vanmakt kanske helt enkelt är en uppmaning till oss att öppna upp, att släppa in andra i våra liv.