Makten i giggandet

Photo by Daria Mamont on Unsplash

Enkelt uttryck kan man säga att arbetsgivaren köper arbetstagarens arbete alternativt hyr hens tid.

Som i alla avtalsförhållande bygger detta på en ömsesidig nytta och i teorin också på ett ömsesidigt beroende. Beroendet formas till stor del av tillgång och efterfrågan och detta styr således också maktbalansen i relationen.

En arbetstagare med en kompetens som är unik eller det råder brist på och som samtidigt efterfrågas av arbetsgivaren har en bra förhandlingsposition. En arbetstagare som däremot är lätt att byta ut har det betydligt svårare att ställa krav.

För att motverka att man spelas ut mot varandra har arbetstagarna traditionellt sett organiserat sig i fackförbund. På motsvarande sätt har arbetsgivarna organiserat sig i arbetsgivarorganisationer. Detta känner vi igen som den svenska modellen.

Modellen utmanas nu allt mer av så kallat giggarbete via korttidsanställningar eller modeller där arbetstagaren ses som företagare istället för anställd. I det senare fallet kringgår man också helt facken.

Giggandet tenderar att stärka den starka parten, det vill säga arbetsgivaren där det finns överskott på arbetskraft och arbetstagaren där det finns arbetskraftsbrist.

Därför beskrivs också giggande med både positiva termer som frihet, flexibilitet och självbestämmande och med negativa som otrygghet, beroende och utnyttjande. De olika beskrivningarna är en direkt spegling av var makten i relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare ligger.

I en bransch där det finns stor efterfrågan på arbetskraft kan giggaren kosta på sig att kräva frihet och självbestämmande medan hen i en bransch med brist på arbete riskera att bli utnyttjad.

Det avgörande är inte giggarbete eller ej utan var makten i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare finns.

För samhället blir då utmaningen att hitta vägar att skydda den svaga arbetstagaren utan att begränsa den starka. Ungdomarna i snabbmatsrestaurangerna förtjänar sin trygghet samtidigt som efterfrågad IT-personal måste tillåtas att dra nytta av sin starka förhandlingsposition.

Debatten måste fokusera mer på maktrelationen än på anställningsformen.